Veckan som gått (220115)

Den här veckan har många saker hänt som gjort att man börjat se över sitt hem något mera.

• Jag har fått hem de flesta av de fröer jag beställt inför årets odling
• I veckan köptes det hem en större plastlåda med lock där vi ska lagra pasta (om man köper hem plastlådor med lock lite då och då blir det inte så dyrt).
• Det är ännu större brist på matvaror på vissa platser i USA, Australien och på en del andra platser i olika länder än tidigare. Vi vet inte när det kommer hit till Sverige, men när jag handlar har jag börjat titta efter brist. Än så länge är det inte brist på matvaror i de två mataffärer närmast mig, men det är heller inte fulla hyllor. I veckan var det dock nästan helt tomt på tepåsar, men löste var det gott om. Ris och pasta var lite utplockat och potatismoset hade de ställt längst fram med inga andra bakom så att det skulle se fullt ut på hyllorna. Flingor var lite utplockat. Då frakt av varor inte fungerar som det ska mellan länder just nu (har inte gjort det en längre tid) och det verkar som om det kommer att bli värre med det, samt att bönder världen över kommer att ha svårt att få tag på konstgödsel för att odla mat, är det bäddat för katastrof framöver.
• När man tänker på att det kan bli ont om mat och att den som finns kan bli dyr, vill man hitta sätt som underlättar. Vi odlar så gott det går. Hur ska vi ta reda på det utan jordkällare? Vi har dock en bra matkällare. Man kan torka (det tar tid och energi – el). Man kan frysa in (om elen går blir det problem). Man kan också konservera det som odlas. Man kan också konservera köttgrytor osv. Därför har jag nu sett på en hel del youtube-filmer om hur man konserverar, köpt hem mina första 12 konserveringsburkar från Jordklok, samt beställt hem dessa böcker – ”All New Ball (R) Book Of Canning And Preserving: Over 350 of the Best Canned, Jammed, Pickled, and Preserved Recipes” och ”Weck Home Preserving: Made-From-Scratch Recipes for Water-Bath Canning, Fermenting, Pickling, and More”. Även om jag tänkt använda mig bara av Weck-burkar, kan det finnas lärdomar och recept i Ball kokboken som är till nytta också.
• Jag har också beställt hem det jag behöver för ett år när det gäller tvålschampoo och alunsten till deo från Jordklok.
• Eftersom jag inte vet så mycket om försvar och militär (bara det jag läser mig till), ska jag inte gå in på stora analyser om vad som just nu pågår i Östersjön, Ukraina, Ryssland, övriga Europa, samt inom Sveriges gränser och Gotland. En sak är dock säker, här gäller det att vara förberedd så gott det går om det skulle smälla. Sedan förundras jag över att fler folk i min närhet (läs bla vänner på facebook och arbetskamrater) inte funderar över den situation vi just nu befinner oss i. Min närmaste kollega gör det. Hen har ordnat med jordkällare, har utedass, odlar det mesta de behöver, har höns, men har ingen bra värmekälla om elen skulle gå. Dock har hen två av sina barn med familjer som bor grannar och de har vedkaminer i sina hus. En annan kollega odlar inget (tycker att mat kan man köpa i affären) och har jordvärme. Något annat behövs inte. Ändå tycker jag att man är mera medveten om vad som kan hända och försöker sig på mer självförsörjning här i Norrlands inland. En annan kollega jag har sysslar med biodling, eldar i vedpanna, odlar så mycket hen kan, jagar och har höns. Ytterligare en kollega har också bin, odlar, har höns och också köttkaniner. Fast allt beror på om man bor i eller utanför den ort jag bor nära.
• När vi flyttade in i huset för något år sedan, tänkte vi inte så mycket på hur vi skulle organisera upp allt för att varje sak ska vara på sin plats, särskilt inte i källaren. Nu är det dags, så att man ska kunna ordna med sitt matlager på ett bra sätt. Torrvaror, som pasta och ris t. ex., behöver faktiskt inte vara i matkällaren som är mera sval än de övriga källarutrymmena. Vedpannerummet får vi städa ur, måla (det är nog inte gjort sedan huset byggdes på 1950-talet) och sedan kan man sätta in lagerhyllor där och ha torrvaror i genomskinliga lådor. Ja, mer organisering av allt behövs verkligen i vår källare.
• I veckan som kommer ska jag se över familjens medicinförråd och göra de beställningar som behövs.

Hur har ni tänkt och vad har ni gjort veckan som gått?

Att leva i trygghet

Nu har jag bott i ca ett halvår någonstans i Lappland och jag måste säga att jag har aldrig känt mig mera trygg. Jag kan gå hem vilken tid som helst på dygnet i samhället utan att vara orolig. Varje dag kan man läsa om olika skjutningar, sprängningar, bilbränder och knivskärningar mm. som sker ”neröver” och varje dag är jag så lycklig över att jag fick jobb här uppe och kunde flytta iväg från otryggheten som var så stor i mitt förra  bostadsområde och stad.

Varje morgon har jag en fantastisk utsikt från mitt frukostbord och vill jag kan jag bara gå ut i naturen utan att behöva möta på någon annan människa. Det sker inga skjutningar, knivskärningar, bilbränder eller sprängningar där jag bor och samhället är så litet att i stort sett alla känner alla – både på gott och på ont. Lika många kvinnor och flickor finns ute i samhället, inte bara män och unga killar som står gruppvis och stirrar på en när man går förbi, som de gjorde där jag förr bodde.

Det finns tillräckliga samhällsfunktioner för att livet här ska fungera, men vissa saker får man köpa på sig när man åker ut till norrlandskusten, där större städer och därmed fler olika affärer finns. Postgången fungerar, men är rätt så långsam.

En del preppermat som vi fick med oss, hade hunnit gå ut. Nu har jag ätit några bruna bönor på burk som gick ut 2017 och två burkar med inlagda persikor som gick ut 2016. Allt smakade bara bra.

I sommar kommer det att bli invasion av släkt och vänner, nu när de inte behöver vara oroliga för att deras bilar ska brinna upp på parkeringen som där vi bodde förut. Resten av familjen trivs lika bra och vi mår också mycket bättre än tidigare. Naturen är avstressande och det är en lugnare lunk i livet. Eftersom vi bor inne i själva samhället, är det inte heller så långt att gå till mitt arbete och så länge snön låg kvar knarrade det så härligt under skorna.

Finns det då inget negativt? Jo… myggen. Men det får man ta. Det är också stora avstånd och man behöver verkligen bilen för att ta sig någonstans utanför samhället. Tåg och buss går inte så mycket här. Det är väl därför inlandsupproret, bensinupproret mm. är så stort här.

Nytt arbete!

Jag har de senaste veckorna sökt en hel del arbeten i norr och fått vara med om två telefonintervjuer på grund av avståndet. Efter den första intervjun tillsattes en annan sökande, men det var åtminstone bara jag och två till som var aktuella. De som intervjuat mig har velat vara säkra på att jag och maken verkligen vill flytta uppöver och att det inte bara är en nyck.

Här om dagen fick jag ett efterlängtat telefonsamtal. Jag blev erbjuden det sista jobbet jag sökt och ska börja redan i januari. Nu ska vi hitta någonstans att bo, packa och lyckas få med oss packningen i många mil uppöver så billigt som möjligt. Misstänker att vi kommer att behöva betala dubbla hyror ett tag och att jag kanske får flytta upp före de andra tills vi fått ordning på allt. Julfirandet får bli utan julpynt och med packlådor och vi får satsa på maten.

När jag kom hem sent igår hade min man ordnat med kladdkaka och glass för att fira, han var så glad! Äntligen ska vi få komma ifrån vårt område där det händer så många jobbiga saker. Min man har ännu inte sökt något jobb där uppe, men vi kommer att klara oss. Vi tror att det löser sig när vi väl flyttat och eventuellt ska han läsa vidare och byta yrke, för han börjar få så ont i sina knän och behöver göra något annat än vad han gör nu.

För någon vecka sedan var jag, min man och barn 1 i Stockholm och firade makens mor som fyllde år. Hans bror med fru och hans syster var med och samtalen oss emellan var mycket intressanta. En av dem berättade att om man har ett ärende i ett område där man inte bor (även i områden som inte räknas som utsatta), kan man bli hotad om man inte betalar 5000 sek eller mera till grupperingarna som finns där (speciellt om man ska utföra ett arbete för Stockholm stad). De anser att betalningen garanterar att man är ”säker” under tiden man är i området. Har de en gång fått ditt lillfinger, slutar det inte där. De kräver regelbunden betalning för att du ska vara ”beskyddad”.
På många platser pågår knarkaffärer och för att man ska få göra det så ostört som möjligt slår de ut lamporna så att det blir mörkt. När man kommer från stadskontoret för att laga lamporna, blir gubbarna bortjagade därifrån. Ingen vågar anmäla allt detta, eller vittna om det, eftersom de är livrädda för vad som ska kunna hända dem.

Det har börjat komma fram att en del personer kidnappar folk och tvingar släktingar att betala pengar för att få sin familjemedlem tillbaka. Inga vanliga tidningar verkar våga skriva det helt rent ut (eller så försöker de mörka) och gör man det blir det inte så mycket. Men… ”16-åring kidnappades – föräldrar tvingades betala” och ”Fyra häktade för kidnappningen”. Det börjar verkligen likna de situationer som uppkommer i olika krigszoner, eller i länder som räknas som riktigt osäkra.

Överallt stänger man fritidsgårdar. Många stängs på grund av att de anställda hotas och inte vågar arbeta där längre. Det är inte alltid så (som många tror) att kommunerna inte vill ha dem öppna. Så är det här också. Nu ska närmaste fritidsgård stängas pga att en del av personalen där har misshandlats och inte vågar arbeta kvar. En annan fritidsgård har blivit bestulen på bla datorer ca 7 gånger på bara några månader och ska också stängas ned.

I mitt eget bostadsområde har polisen visat sig flera gånger dygnet runt de sista veckorna. Ändå är de som arbetar som boendestödjare i området för rädda för att arbeta här efter mörkrets inbrott och de har också skrivit en hel del avvikelserapporter om olika saker som hänt (jag känner en av deras chefer som berättat detta för mig).

Så, vi håller som bäst på att gå igenom vad vi ska ha kvar och inte. Vi kom på här om dagen att det inte är så konstigt att vår dubbelsäng känns så knölig och jobbig – vi skaffade oss den för ca 28 år sedan. Det blir nytt efter flytten. Vår vardagsrumssoffa kommer att bytas ut till en bäddsoffa och vårt soffbord (som är över 50 år) kommer att bytas ut. Jag vet att min kära svägerska (som antagligen läser detta) skulle bli överlycklig om vi bytte ut vårt slitna köksbord mot ett annat. Där har vi inte bestämt oss ännu… Hon har mycket länge bönfallit oss att göra kaffeved av det. Trots allt gjorde hennes morfar köksbordet och det är ett minne och skulle bli fint om man rustade upp det.

Nu går vi alltså här och är lyckliga hela familjen. Vi är lyckliga över att jag fått ett bra arbete uppe i norr och att vi snart ska flytta härifrån!

Att känna sig trygg och trivas

För inte så länge sedan förstördes det ca 100 bilar i ett parkeringsgarage inte långt från oss. Mina föräldrar åker över i några månader i början av november till Dallas och Tulsa för att hälsa på mina syskon med familjer och beslöt på stående fot att inte hälsa på oss innan de åker, för jag kan inte lova dem att deras bil inte brinner upp vid besöket hos oss. Mitt syskon i Sverige brukar hälsa på oss varje nyår, men inte i år. Hen vill också ha kvar sin bil, samt känna sig trygg.

Det senaste halvåret har det varit extra många skjutningar, knivskärningar, bilbränder och explosioner i vårt närområde. Allt som händer skrivs inte i tidningar, men vi som bor här märker ju vad som sker. Jag varken går eller cyklar till och från jobbet längre, jag tar bussen för säkerhets skull. På morgonen är det okej att gå till och från bussen, men på eftermiddagar och kvällar hänger det en massa unga killar vid en tobaksaffär mellan bussen och min bostad. En del av dem har också fantastiska bilar…  Och de har superkoll på vilka som bor i området.

Det känns inte bra att röra sig ute så sällan, jag är van med att kunna gå åtminstone 6×40 minuter/vecka (till och från jobbet).

Vi har inte råd att köpa någon bostad utanför staden, priserna har gått upp och alla som kan flyr staden (åtminstone känns det så). Nu har jag börjat söka alla arbeten jag kan som finns över Dalälven och där det inte finns så många människor och där husen är billiga. Om min man inte får något arbete i början kommer det inte att göra något, då boendet kostar ca hälften mot vad vi betalar nu (har kollat upp det). Hur det än blir – vi känner inte att vi längre har något liv. Eftersom vi båda växte upp på landet och kunde gå ut när som helst utan att känna oss hotade av något/några, känns det som om vi nu i stort sett har husarrest när vi inte är på våra arbeten.

Sorgligt nog tror jag att det nu gått för långt för att den trygghet som en gång fanns ska komma tillbaka. Extremismen har också blivit större, pga av alla inflyttade invandrare. Man kan dock vara mycket tacksam över att barnen är vuxna.

Jag såg på det sista opinion live. Mycket intressant, särskilt när man började prata om att riva allt och bygga upp nytt. Hur kan man tro att något sådant hjälper utan att ha tagit bort buslivet? Vi har nyrenoverade och väldigt fina, samt dyra lägenheter att bo i. Dessutom har man byggt många nya bostadsrätter i området, som nu är svårsålda och som man försöker kränga med att man slipper betala hyra de närmsta 2 och ett halvt åren framöver, bara man köper dem! Det har definitivt inte blivit bättre i området, utan mycket sämre efter det.

Jag och två väninnor från mitt område var och träffade en familj (kristna från Etiopien) i en annan stadsdel på andra sidan staden efter jobbet igår. När vi pratade om hur det blivit sa en av väninnorna (kristen från Liberia) att hon bara väntade på att hennes dotter skulle ta sin student innan de flyttade tillbaka till en liten ort i Västerbotten. Hon låter inte sina ungdomar (har fyra stycken) vara ute efter klockan 20.00 på kvällen, eftersom det händer så mycket i området och det gör en så begränsad. Familjen över vår lägenhet (muslimer från Irak) låter sina barn bara vara på vår innergård och inte någon annanstans. Det är knappt mamman släpper ut dem. Mitt barn 2 som flyttade hemifrån för ett tag sedan, hälsar aldrig på oss, pga att hen inte känner sig trygg i vårt område. Vi brukar träffas på andra platser. Folk som inte bor i sådana här områden verkar ha svårt att förstå hur det är… och många tror att man överdriver eller har missuppfattat hur saker och ting ”faktiskt” är. Även om man är i området någon timma, kanske man inte ser så mycket (mer än att det är flest män ute), men bor man här ser man desto mera och har också lärt sig vad man ska titta efter. Önskar att de fick bo här en längre tid för att få känna på hur det känns och hur livet fungerar i ett sådant här område. Och hur deprimerad och handlingsförlamad man faktiskt kan bli när man inte vågar göra så mycket på grund av rädsla.

Så… nu ska jag söka de 6 stycken arbeten som jag hittat och som jag är kvalificerad för och som verkar intressanta och roliga. Bara att jag och min man nu är ense är underbart. Han är inte särskilt förändringsbenägen, men till och med han inser att vi inte kan bo kvar och ska vi flytta är det lika bra att göra det nu när vi är i 50-årsåldern båda två – vi blir inte direkt yngre med åren…

Resa till USA #1 – kontroller

Det var ca 15 år sedan jag och mina tre syskon senast sågs tillsammans innan jag och mitt syskon i Sverige reste till Dallas med våra två äldsta barn (som båda är vuxna) för att träffa våra två syskon där, samt deras familjer.

Vi är inga vana flygresenärer, så det var riktigt spännande. Innan utresa från Sverige fick vi checka in våra resväskor (som inte fick väga mer än 23 kg. var) och därefter gick vi igenom säkerhetskontrollen där jag och barn 1 slumpvis blev utvalda att gå igenom en extra kontroll för att se om vi hanterat explosiva medel eller knark innan flygplatsen (åtminstone var det så jag uppfattade det hela). För att komma till vår gate behövde vi visa upp våra pass och boardingkort och efter det var vi på flyget till Heathrow, London. I London fick vi som skulle till USA med American Airlines gå igenom en intervju om vad vi skulle göra i USA och var vi skulle bo, innan vi kunde ta oss med buss till den terminal där flyget skulle lyfta ifrån. Flyget mot Dallas var händelselös och avslappnande med filmtittande osv. Vi flög ca 9 timmar och 40 minuter. Väl i Dallas fick vi med hjälp av datorer svara på några frågor och scanna in våra pass och fingeravtryck. Efter det blev det ytterligare en personlig intervju, samt titt på våra pass och inscanning av fingeravtryck igen och så fick vi ett var sitt papper att hålla reda på.  När vi hämtat våra resväskor från bagagebandet, blev det ännu en kontroll där vi skulle visa upp våra pass och det papper vi fått. Mitt syskon med sitt äldsta barn hade redan hunnit gå ut därifrån när jag såg att mitt barn blev tilltalad av en vakt. Jag kom fram och frågade om vad som stod på. Vakten sa att hen skulle genomgå en extra kontroll med intervju och jag skulle lämna området.

Mitt syskon med sitt barn väntade ute i en hall på mig och jag bad dem gå ut till våra andra syskon medan jag väntade på mitt barn. Mitt syskon som rest med mig från Sverige var mycket upprörd, vilket jag också var till en del då jag inte riktigt förstod vad som pågick. En kvinnlig vakt kom efter ett tag och förklarade att en del resenärer slumpvis får ett kryss på sina papper och de tas ut till extra förfrågning och kontroll och att det inte ska ta mer än ca 1 timma. Jag tänkte att det här kommer inte att gå bra. Barn 1 har aspergers syndrom och har bla. svårt att möta andras ögon och bara det kan verka misstänkt. Man hinner i alla fall tänka en hel del hemska saker på väldigt kort tid i sådana situationer… Efter en halvtimma dök hen upp och vi gick ut till mina släktingar som väntade utanför. Hen berättade att vakterna undrat över varför hen var så nervös och hen hade svarat dem att det var väl inte konstigt om hen var nervös, det var ju första gången hen reste till USA. De märkte rätt snabbt att hen svarade ärligt på alla frågor hen fick och att det inte fanns något misstänkt med i bagaget.

När vi äntligen kom ut ur flygplatsen tog vi två stycken uberbilar till ett av mina syskons hus och kunde andas ut efter resan.

När vi skulle hem igen, gick vi igenom en säkerhetskontroll i Dallas där våra handbagage röntgades och vi fick ta av våra skor. Jag togs ut för visitering (hade tre byxknappar som pep) och sprängämneskontroll. På Heathrow i London gick vi igenom ännu en säkerhetskontroll där de röntgade våra handbagage, men där gick det snabbt (mina tre byxknappar gjorde inte så att det pep där). Väl i Sverige igen behövde vi bara visa våra pass innan vi kunde plocka våra resväskor från bagagebandet och åka hem igen. När vi var hemma visade det sig att man öppnat mitt barns resväska och gått igenom den och  också lämnat en lapp om varför de gjort det.

Jag vet inte hur vana resenärer ni som läser här är, men jag tyckte att alla dessa kontroller var oerhört intressanta. Det är definitivt svårare att ta sig in i USA än ut ur det och det är lättare att ta sig in i EU och Sverige än vad man tror. Det kanske är lättare just för att man har svenska pass och att Sverige är med i EU, men jag känner ändå en viss oro över att det inte var tuffare gränskontroll in i Sverige. Jag vet inte om det är olika på olika svenska flygplatser, vi åkte från och kom tillbaka till Landvetter. Ni som är vana resenärer – hur upplever ni att det är?